paperwing

Folk omkring mig säger "Kärlek är det bästa och det värsta som finns"
Det är förmodligen sanning i det. Min syn på kärlek är väll sisådär, jag har varit desperat efter kärlek, mått dåligt över kärlek, liksom kärlek var det enda som spelade. "Jag kommer aldrig bli tillsammans med någon" "Det finns ingen för mig". Sen bara dog det där bort, och jag mådde ju så mycket bättre. Jag kommer aldrig att falla i den där svackan jag hade förra året. Man kanske skulle kunna säga att det är tragiskt, men jag bryr mig inte så mycket om det här med kärlek längre. Jag har det så svårt och se att det verkligen finns någon som gillar eller skulle börja gilla mig, eller om man säger såhär - jag förväntar mig inte det, och skulle det vara så skulle jag tycka det var sjukt bara. Jag har sett både gott och ont i kärlek, lycka och krossade hjärtan.
Jag är typen som tänker "Man får vänta och se, helt enkelt". Jag vet inte vad kärlek är, jag har aldrig varit i ett förhållande eller riktigt förälskad i någon. Men det bekymrar inte mig, egentligen. Man får vänta och se.