paperwing

Vet att det finns så många som är rädd att visa sina riktiga människor dvs att man är ledsen eller arg liksom, det är helt normalt, jag är väll så jag med. Men jag känner att det är fan inte värt och gå runt och låtsas som ingenting när man egentligen vill bryta ihop och gråta, eller att man har en dålig dag helt enkelt och man känner sig deppig. Jag mår verkligen bara sämre av att låtsas.
Det har varit lite tunga dagar de senaste dagarna med sympatikänslor, men det går över.
I lördags på kvällen så vände hela mitt humör och jag vart nere, massa negativitet och tankar, och då kände jag att nä för fan, jag ska inte gå runt och låtsas som att allt är bra. Jag orkade liksom inte med och vara glad och skratta, trotts jag hade människor omkring mig. Jag vet att en la märke till det, men vi är så nära vänner så sånt där ser vi bara på en gång. Jag är inte någon attentionwhore, jag är inte någon som går runt och är deppig och ledsen hela tiden bland folk, det händer nästan aldrig, och jag försökte ju att omge mig bland människor för att försöka må lite bättre, det funkade väll ett tag.
Aja.

normala personer i min ålder: letar efter en person att pussas med
jag: letar efter en bästa vän 

Men typ så känner jag! Eller inte riktigt så, jag vill ha min bästa vän tillbaka! Eller bara kunna säga det igen: "Du är min bästa vän". Visst, nu för tiden när jag väl umgås med honom så känns det precis som det var förut, när han var min bästa vän, vi skämtar med varandra, jävlas, skrattar, surrar om allt. Men hur länge varar det liksom? Man ska inte ens behöva ställa den frågan om det handlar om ens bästa vän, då vet man, så ja. Efter allt som hänt de senaste månaderna så är det svårt att se han som en bästa vän. Han är en vän till mig.
Asså vad fan äre jag gnäller över? Är jag bitter eller? hahaha. Jag orkar inte med mig själv.
Det jag vill komma fram till är väll att det är fruktansvärt tråkigt när saker man aldrig trodde skulle förändras gör det.

Gonatt!

Folk omkring mig säger "Kärlek är det bästa och det värsta som finns"
Det är förmodligen sanning i det. Min syn på kärlek är väll sisådär, jag har varit desperat efter kärlek, mått dåligt över kärlek, liksom kärlek var det enda som spelade. "Jag kommer aldrig bli tillsammans med någon" "Det finns ingen för mig". Sen bara dog det där bort, och jag mådde ju så mycket bättre. Jag kommer aldrig att falla i den där svackan jag hade förra året. Man kanske skulle kunna säga att det är tragiskt, men jag bryr mig inte så mycket om det här med kärlek längre. Jag har det så svårt och se att det verkligen finns någon som gillar eller skulle börja gilla mig, eller om man säger såhär - jag förväntar mig inte det, och skulle det vara så skulle jag tycka det var sjukt bara. Jag har sett både gott och ont i kärlek, lycka och krossade hjärtan.
Jag är typen som tänker "Man får vänta och se, helt enkelt". Jag vet inte vad kärlek är, jag har aldrig varit i ett förhållande eller riktigt förälskad i någon. Men det bekymrar inte mig, egentligen. Man får vänta och se.

Jag tar tillbaks allt! Verkligen!
Det går verkligen inte bra nu, inte alls. Jag blir så förbannad, ledsen och besviken på en gång. Fast mest ledsen blir jag. Jag saknar allt som var förut, hur vi umgicks flera gånger i veckan och hittade på saker. Jag förstår verkligen inte vad som hände, allt gick så fort och förändrades.
Min bästa vän - det gör ganska ont att säga att man inte har någon längre. Vi är vänner, det är vi.  Men jag tror knappast det kommer bli som förut, men såklart har ju lilla dumma jag ett litet hopp om att det kan bli mycket bättre.
Det är sånt kaos, jag har inte mått bra sen i April i år. Jag vet inte om jag ska säga att jag är tapper eller bara dum i huvudet som fortfarande står kvar som vän efter allt som hänt.
Han betyder för mycket för mig helt enkelt, och jag skulle bli trasig utan honom. Men i slutändan skulle jag nog resa mig och vara stark igen, men det skulle ta väldigt långt tid.
Mycket dubbelmoral i detta inlägg, men jag är mycket förvirrad just nu, och är i en fas där jag inte vet hur fan det kommer att gå.
Under den här tiden jag mått då dåligt har jag fått det mer och mer svårt att lita på folk, och jag vill inte skaffa mig någon som kommer och bli en betydelsefull person för mig. Jag känner hur jag börjar stöta bort folk som är lite för vänliga mot mig. Jag hatar att jag blivit såhär, men har man mått dåligt för länge så förändras man. För fan vad sårad man blir när allt bara förändras och allt blir bara fel.
Gonatt.

Det är aldrig roligt och höra att någon mår dåligt, framför allt inte om det handlar om sina närmsta. Om det är något som jag verkligen bryr mig om så är det hur mina vänner mår, jag menar verkligen det jag säger till dom, att jag finns  där att jag bryr mig verkligen om dom. Jag tror det är en typisk sak med mig som är stjärntecknet fiskarna
"Fisken är fantasifull, lyhörd och ytterst mottaglig för intryck vilket gör att fisken har en djup förståelse och medkänsla för sina medmänniskor. Fisken är en mycket god lyssnare och genom sin förmåga att sätta sig in i andra människors känslor kan fisken få den mest problemtyngde medmänniska att må bättre bara genom att lyssna." - Så sant
När mina vänner berättar för mig om något som tynger dom, är det precis som att jag släpper mina egna problem och fokusen ligger bara på den personen i fråga, jag får extrem medkänsla och förståelse. Men ibland kan det faktiskt gå lite för långt. Som en vän sa till mig en gång "Du måste sluta bry dig så jättemycket om alla andra, och börja fokusera på dig själv" Det var under en period där jag visste att verkligen alla omkring mig mådde dåligt. Det där är på gott och ont att ha sån medkänsla, men jag har lärt mig att hantera det där mycket bättre nu. Och jag blir verkligen glad när mina vänner öppnar sig för mig, dom vet att jag uppskattar det. Och jag finns där för dom, alltid!

Den här tatueringes SKA göras i år, snart, jag måste sluta vara sån jävla slösare!!

2011---Vad känner ni om det året? och vad känner jag egentligen..hmm
2011 låter som att det kommer bli ett annorlunda år faktiskt. Mycket kommer nog att hända och förändras, i alla fall när det gäller min framtid, jag tar studenten och ska typ börja leva x) Har redan en översikt på mina framtidsplaner, men allt kan ändras! Jag har på känn att mycket annat kommer hända också, bra och dåliga saker. Men jag tror inte att 2011 kommer bli lika storslaget som 2010, fast man ska förstås aldrig säga aldrig!